Mitt första blogginlägg…
Hitintills i mitt liv har jag aldrig läst en blogg – än mindre skrivit någon.
Och nu gör jag det…
Jag ÄLSKAR Julen. Jag har alltid älskat Julen, utan att för den skull vara naivt omedveten om världen runtomkring. Det är kanske just därför, för det som händer runtomkring, vi behöver vila våra nordiska själar i detta ljus och denna värme som vi firar under den period det är som mörkast här uppe hos oss.
Jag älskar den längtan som fanns där som barn, den förväntan på framförallt allt mys, alla dofter, smaker och den härliga musiken – denna otroliga skatt av vackra julsånger från olika länder, såna känslor dom frambringar. Tröttnar man någonsin på Stilla Natt, Jul jul strålande jul eller Bing Crosbys White Christmas? Inte jag…. Men det bästa med Julen är att man samlas, man firar den tillsammans med de närmaste, vi som är lyckligt lottade och har några att vara tillsammans med. Jag önskar att alla hade det så.
Jag minns hur jag som liten gick till sängs kvällen den 23-e december och undrade hur i all världen det skulle kunna bli färdigt till Julafton i denna röran? Mamma var jättestressad och allt var upp och ner.
Men på något sätt var det ändå klart när jag vaknade på julafton och rusade ner för att kolla. Granen var klädd och stod och lyste magiskt, julkrubban var framme i spisen med de limlappade men kära representanterna för Julens budskap, den gamla trätomten med sin lykta stod vid gottebordet som var fullt med nötter att knäcka, dadlar och mammas favorit färska fikon. Att mamma troligen var helt slut efter att ha varit uppe till kl 4 för att hinna få allt färdigt förstod jag inte då. Det blev ju alltid jul på något märkligt sätt och själv trodde jag Tingeling hade ett finger med i spelet.
Jag fick själv tre barn så småningom och höll det magiska med Julen och Tomtetron vid liv så länge jag kunde. Dock ångrar jag att det var jag som tog kål på min yngste sons Tomtetro när jag agerade utländsk tomte som gått vilse då vi firade en försenad jul hemma hos min bror några dagar efter jul. Leonard hörde att det var jag och rusade fram och slog på mig i sorg och besvikelse. Men det var kanske bra, annars hade han kanske trott på Tomten än idag, och Tomten finns ju inte….eller…?